Pedagogiska teorier – med en fot i varje läger

Håller just nu på att läsa Pihlgrens Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer. Hennes inledande kapitel om pedagogiska teorier och frågor kring vilken praxis vi pedagoger arbetar utifrån är verkligen intresseväckande. Och lite jobbigt att ta till sig. Med exempel ur verkligheten tydliggör hon hur pedagogers arbete och förhållningssätt relaterar till behaviorism, mognadsteori och samspelsteori. Och det viktigaste – hur denna praxis påverkar barns lärande.

I och med denna bok satte jag mig ner och rannsakade mig själv. Jag läste särskilt igenom hennes avsnitt om mognadsteorier där montessoripedagogiken är representerad och funderade över mitt eget förhållningssätt. Avsnittet är bra skrivet, inte tu tal om det, men det som inte kommer fram är hur den används i modern tappning.

Montessoripedagogik idag är inte vad den var för 10, 20 eller 50 år sedan. Många av oss med montessori som grund har läst vidare och tagit del av modern forskning och utbildning. Dagens styrdokument utgår från sociokulturell teori och läran om samspel. Läroplanen är inte frivillig och möjlig att välja bort så montessoripedagogiken liksom andra pedagogiska inriktningar och profiler har givetvis måst anpassat sig.

Montessori utgår från ett aktivt barn med en inre drivkraft. En gammal sanning är emellertid att montessoriläraren är en passiv åskådare som låter barnen själva hitta sina aktiviteter. Med observationsprotokoll i handen sitter hen längs väggen och följer barnets aktivitetskurva. Observation som en del av planering, genomförande och efterföljande reflektion är fortfarande viktigt i det pedagogiska arbetet för att förstå hur barn lär. En reflektion och analys kräver dock att flera tänker om det observerade. Moderna observationsprotokoll skiljer sig därför såklart från de äldre varianterna, men grundtanken, att lära mer om var barnen befinner sig, vilka erfarenheter och vilken förförståelse de har, är densamma.

Något som Montessori kritiserades för redan under sin levnadstid var de olika mognadsstadierna som Fröbel och Piaget grundlagt. Dessa utvecklingsfaser anses numera vara ganska flytande. Före puberteten stämmer de någorlunda på det stora flertalet, men mycket av vår individuella utveckling beror på miljön och våra erfarenheter. Vilken stimulans i form av förberedd miljö och undervisning ges och vilka förutsättningar finns för att lära och lyckas? Den miljö som erbjuds i en montessoriförskola är tänkt att inspirera och locka alla barn, oavsett ålder. Det är intresset och möjligheterna att få utforska det som verkar spännande som är det viktiga och det som erbjuds finns tillgängligt på barnens nivå. Läraren är en del av miljön och är där för att interagera med barnen, lika mycket som materialen och leksakerna.

Den traditionella åldersblandningen i en montessoriförskola och skola var ursprungligen en mognadsteoretisk ide. Tanken var att barn i olika ålder hade utbyte av varandra då deras mognad ändå kunde vara på samma ”nivå”. Idag ser vi åldersblandning lite ur en annan synvinkel, då det är positivt ur ett sociokulturellt perspektiv. Vi lär bättre tillsammans eftersom våra olika erfarenheter och förförståelser skapar nya sammanhang. Barnen lär så att säga ”huvudet högre” tillsammans med en klurig kompis eller en vuxen. Att få repetera och visa någon annan är också utvecklande då vi befäster vårt kunnande kring olika fenomen.

Montessori antogs också för att vara en alltför individualistisk pedagogik. Citat ur Lpfö98 (revid. 2016):

”Barnen ska få möjligheter att utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera. Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens. Barnet ska också ha möjlighet att enskilt fördjupa sig i en fråga och söka svar och lösningar.” (Skolverket 2016:6)

Jag tolkar citatet som att vissa barn alltid kommer att behöva stöd och utvecklas bäst enskilt eller i en liten grupp där en lärare leder undervisningen. Jag tolkar det också som att montessoripedagogikens arbetspass, längre stunder av obruten aktivitet med möjligheter att leka färdigt är positivt för lärandet! Dessa arbetspass står inte i motsats till gemensamma aktiviteter, det går utmärkt att kombinera och erbjuda både och. Där har många förskolor mycket att lära då kortare stunder med olika aktiviteter avbryter barnen gång på gång.

En blandning av individuellt lärande och ett gemensamt där vi tänker tillsammans om olika lärandeobjekt är vad dagens styrdokument förordar. Återigen en anpassning av Montessoris grunder till aktuell pedagogisk forskning.

Det är med andra ord lätt att missförstå Montessoris grundprinciper, särskilt om man hänvisar till äldre litteratur eller inte ens använder sig av ursprungliga källor. Även om lärarens roll inom montessoripedagogiken ursprungligen var mer tillbakadragen har det aldrig varit ok att låta barnen ”hållas” eller lämna dem åt sitt öde. Dialog och stöd vid användandet av t ex de sensoriska materialen är en förutsättning för lärande. Idag pratar vi om undervisning!

En anpassning av montessoripedagogiken till det sociokulturella perspektivet är också att pedagoger och barn laborerar med material och leker tillsammans för att hitta lösningar och utveckla sitt kunnande. Om montessoripedagogiken och dess material används i modern tappning och med ett sociokulturellt synsätt, ges barnen möjligheter att fördjupa sitt lärande kring matematik, språk, naturvetenskap och teknik.

Alla material som förekommer på en montessoriförskola kan alltså användas både individuellt och i grupp, d v s i förskolans undervisning. Tillsammans finns det dessutom goda möjligheter att arbeta med ett demokratiskt synsätt och barns inflytande för att ta reda på hur saker och ting fungerar och ska förstås.

Läs gärna Kerstin Signerts avhandling om hur olika montessorimaterial kan tolkas och användas i variationsteoretisk tappning. Modern forskning möter ”gamla” material. Material som kan användas på en mängd olika sätt för att skapa undervisningssituationer och utmynna i lärande för dagens barn.

Och glöm för all del inte Montessoris fredstanke och för vilken hon nominerades till Nobels fredspris – tre gånger. Det är med barnen allting börjar. För min del fortsätter jag att vackla mellan olika praxisteorier.

Litteratur:

Pihlgren, A. S. (2018), Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer. Natur & kultur: Stockholm.

Signert, K. (2012), Variation och invarians i Maria Montessoris sinnestränande materiel. Göteborgs universitet.

Skolverket. (2016), Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Fritzes.

Det var en gång en knapp…

Här kommer ytterligare ett tips på hur vi kan använda oss av konkret material i kombination med berättande. Den inledande sagan (finns i slutet av inlägget) ska ses som en inspiration för barnen och ett tillfälle att lyssna på en muntlig berättelse. Knappövningen kan givetvis även göras separat då barnen bara hittar på berättelser om varsin knapp. Men någon form av introduktion behövs ändå i de flesta fall för att sätta igång fantasin.

Övningen kan med fördel göras i en mindre grupp och om inte barnen är vana vid att lyssna på historier och hitta på egna berättelser bör de vara i alla fall fem år. Det handlar alltså om knappar, inspirerad av berättelsen Skräddaren som finns i boken Snick och snack (Eskild & Hambro, 2015). Syftet är att lyssna på varandras historier, men också att själv berätta och på det viset använda sitt språk och uttrycka sina tankar (Skolverket, 2016).

Jag inleder med att berätta sagan om Skräddaren och där börjar jag med att fråga barnen om de vet vad en skräddare är? Det vet de inte, så en förklaring är på sin plats innan jag berättar vidare. Sagan har ytterligare några ord som är lite svåra och som kan behöva förklaras, men med hjälp av kroppsspråket brukar det inte vara några problem att förstå innehållet i stort. Sagan kan sluta på två olika sätt men jag använder mig av alternativet där en riktig knapp utgör det som är kvar av skräddarens arbete och det som han har lämnat efter sig.

Barnen lyssnar koncentrerat och är fokuserade på berättelsen. Ett av barnen tror att knappen verkligen är från skräddaren och då säger jag att det är en saga för att hen ska förstå att det är på låtsas. Att gå in och ut ur sagans värld kan vara klurigt för vissa barn och jag tycker det är viktigt att vara ärlig i vad som är fantasi respektive verklighet.

Efter sagan får varje barn ta en knapp ur en ”hemlig påse”. Jag säger att var och en kan fundera en liten stund kring var just deras knapp kommer ifrån och sedan gärna berätta om sin knapp. Jag börjar med att bjuda in ett barn som verkar ivrig att få berätta och sedan går det lätt att fortsätta med de övriga.

Nackdelen när ett barn som gärna berättar mycket och gärna börjar, är att hen lägger ribban och påverkar övriga barns historier. Fördelen är att de som är mer svårstartade blir inspirerade och använder sig av kompisens fantasi som inspiration. Carina Fast (2014) skriver att barn lyssnar och att de är bra på att härma och repetera och att det är ett sätt för dem att lära. Det blir tydligt i den här övningen. Knapparna kommer med flygplan från länder med olika färger beroende på vilken färg knappen har.”Min knapp kommer från Grönland(…) Men Island är mer grönt än Grönland (…) Det finns en knappfabrik på Grönland, knapparna görs där…” Det förekommer även en råtta som biter av knappen från en drottnings tröja.

Det roliga är att det barn som jag trodde skulle ha svårast att hitta på en spontan berättelse, har den mest detaljerade historien! Vi avslutar med att titta på alla knappar i påsen, räknar dem och kommer fram till att här finns minst 20 knapphistorier…

Litteratur:
Eskild, H.& Hambro, B. (2015), Snick och snack. En praktisk bok om muntligt berättande. 3:uppl. Stockholm: Liber.
Fast, C. (2014), Tysta! Jag vill berätta. I: Berättande i förskolan. Bruce, mfl. Stockholm: Natur & Kultur.
Skolverket. 2016. Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Fritzes.

Skräddaren – Vad kan jag ha den här till? (Ur Eskild & Hambro, 2015)

Det var en gång en skräddare. Han var den duktigaste skräddaren i landet så därför var han också kungens skräddare. Kungen var en fåfäng man som hela tiden ville ha nya, vackra kläder och skräddaren hade så mycket att göra att han aldrig fick tid att tänka på hur han själv såg ut.
En dag när han kom till kungen med ett vackert tyg betraktade kungen honom med en kritisk min. ”Hur ser du ut egentligen?”, sade kungen bestört. ”Har du sett dig själv i spegeln på sistone?”
Skräddaren tittade ned och upptäckte till sin förskräckelse att kläderna han gick i var grå och slitna.
”Det går inte för sig att jag har en skräddare som ser ut på det viset”, sa kungen. ”Vad ska folk tro?” Så skräddaren fick order om att ta med sig det vackra tyget hem igen och sy något fint till sig själv.
Skräddaren gjorde som kungen befallde och sydde sig en stilig rock. Nu var kungen nöjd och skräddaren fick återigen lika mycket att göra som förut. Han bar rocken varenda dag. Han använde den och använde den tills den var helt utsliten. Då lade skräddaren den på bordet framför sig och sade till sig själv: ”Vad kan jag ha den här till? Jo! Jag kan sy en kavaj!” Och skräddaren gick sedan omkring i kavajen tills också den var helt utsliten. Då lade han den på bordet framför sig och sade högt till sig själv: ”Vad kan jag ha den här till? Jo! Jag kan sy en väst!” Skräddaren gick sedan omkring i västen tills också den var helt utsliten och samma sak hände igen. Han gjorde en halsduk av västen, ett bälte av halsduken och en fluga av bältet, och då flugan var utsliten gjorde han några fina knappar av resterna. Men till slut gick knapparna samma öde till mötes som de andra plaggen. De blev också utslitna.

Och av den skräddaren har jag fått en knapp. Han gav mig en av de knappar han använt tills det nästan inte fanns något kvar av den. Och den knappen har jag här…

– Prova att byta ut pronomen, t ex kung mot drottning och låt skräddaren vara en kvinna. Allt är fritt så länge det är en god historia.

Undervisning i förskolan – med leken som grund

Debatten och diskussionerna kring undervisning i förskolan har pågått en längre tid – här kommer några tips på riktigt bra litteratur kring ämnet och ett personligt exempel på hur undervisning i förskolan kan se ut. Inget hokus pokus, många av oss har sysslat med det hela tiden, men har vi varit medvetna om det? Dags att sätta ord på det vi arbetar med tillsammans med barnen!

Lpfö98 har reviderats och uppdaterats både en och två gånger och nu ligger den senaste, omarbetade upplagan och bara väntar på Regeringens godkännande… Höstterminen 2019 får vi förhoppningsvis en uppdaterad version med en hel del nya skrivningar.

Sedan 2010 står det i skollagen att förskolan ska bedriva undervisning. Men vad innebär det egentligen? Undervisning i förskolan – en kunskapsöversikt av Sheridan och Williams (Skolverket, 2018) är en intressant skrift som ger olika forskares syn på vad undervisning kan vara. Rekommenderas tillsammans med Pihlgrens Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer (2018).

Enligt Sheridan & Williams förutsätter undervisning i förskolan en utbildningsinstitution och skollagen kräver att det är förskollärare som ansvarar för undervisningen. Undervisning av hög kvalitet kännetecknas av att barns kognitiva, sociala, emotionella och motoriska lärande integreras. Lek, lärande, fostran och omsorg bildar en helhet och undervisningen ska ske i sammanhang som är vardagliga och meningsfulla för barn.

Och det här är nog nästan det viktigaste: Utifrån detta perspektiv kan all tid, liksom samtliga situationer, aktiviteter och innehåll i förskolan, göras till föremål för undervisning. Detta perspektiv kan också ses som förskolans signum och skiljer förskolan från skolan, som har både definierade tillfällen för undervisning och uppnåendemål till skillnad från förskolans strävansmål.

Undervisning i förskolan innebär alltså antingen att fånga upp eller skapa situationer, det vill säga, planera, genomföra och utvärdera aktiviteter med ett tydligt lärandeobjekt. Vad vill jag att barnen ska rikta sin uppmärksamhet mot?

Konkret exempel. Vi leker ”följa john” uppe i skogen på jakt efter spår… Vi hoppar, klättrar och kryper… Vad ser vi på marken? Tassavtryck! Vem eller vad kan ha gått här? Vi funderar högt, resonerar, jämför med bilder på Ipad och i bok och delar med oss av våra erfarenheter. Hur ser spåret ut? Stort, litet, antal tår? Tillsammans enas vi om att det är en stor hund som passerat i leran.

Vilka delar av läroplanen finns då med i vår exkursion? Jo, med lekens hjälp har vi rört oss grovmotoriskt i naturmiljön. Vi har fokuserat på matematik (form, storlek, antal) och naturvetenskap (olika djur). I vårt utforskande har vi använt oss av digital teknik och språk då vi kommunicerat med varandra, pratat, lyssnat och reflekterat.

Samarbetet utmynnar alltid i nya upptäckter. För när vi dokumenterar våra erfarenheter och tittar närmare på dem, diskuterar, minns och tänker vidare, sker ett lärande. Inte alltid det lärande som var tänkt, men förutsättningarna finns där. Och det börjar med undervisning i förskolan.

Litteratur:

Pihlgren, A. S. (2018), Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer. Natur och kultur: Stockholm.

Sheridan, S. & Williams, P. (red.) (2018), Undervisning i förskolan – en kunskapsöversikt. Skolverket: Stockholm.

Nycklar till språkutveckling

Nu är det snart dags att ta sig ur semesterkoman! Vill passa på att dela med mig av en enkel berättarövning som passar att göra i en liten grupp med barn mellan 4-6 år. För visst är det någonting med nycklar som fascinerar människor, inte minst barn? Vem har inte lekt gömma nyckel någon gång och ropat fågel, fisk eller mittemellan?

Övningen inleds med en ritsaga som jag har hittat i boken Ritsagor av Per Gustavsson (2006). Det är en klassiker som tyvärr lätt glöms bort trots att den är enkel att använda och kräver ytterst lite förberedelse. Förutom att följa en barngrupps intresse för nycklar i allmänhet, är mitt syfte med aktiviteten att låta dem möta en saga både muntligt och i bild. Barnen får senare rita egna bilder där nycklar har en viktig roll.

Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer framhålls tydligt i förskolans läroplan (Skolverket 2016). Carina Fast (2014) forskar kring barns språkvärldar och hon menar att när barn ritar och målar, skapar de ofta en inre berättelse i dialog med den bild som växer fram. Att använda sig av estetiska lärprocesser i kombination med en saga ger därför goda förutsättningar för språkutvecklande undervisning i förskolan.

Jag använder ett vitt papper i A4 och en svart tuschpenna som syns bra. Sagan handlar om en prinsessa som promenerar ut i skogen. Hon vandrar tills hon kommer fram till en sjö. I sjön ligger en ö och prinsessan leker runt sjön hela dagen. När det börjar skymma går hon hemåt, men nu är det nästan mörkt och prinsessan snubblar både en och två gånger på stenar i skogen. Till slut ser hon slottet och är äntligen hemma, men då har hon tyvärr tappat nyckeln! Hur ska prinsessan komma in?

Nu är sagan slut och jag frågar barnen om de har sett nyckeln? Ett barn tror att prinsessan tappade den när hon snubblade över stenarna, en annan att den har hamnat i sjön. Efter en stund uppmärksammar ett tredje barn bilden av nyckeln som har bildats med hjälp av sagan.

Jag tar fram en riktig liten nyckel och den idén har jag tagit från Eskild & Hambro (2015). Barnen får i uppgift att fantisera kring nyckeln på egen hand och rita något ur sin berättelse på ett A4-papper. När de känner sig klara med bilden berättar de för oss andra hur de tänker. Jag märker att ett barn som är mycket verbal tycker att det är svårt att rita det hen vill berätta. Ett annat barn som ofta ritar har istället svårt att sätta ord till sina bilder. Flera barns berättelser handlar om hus och att nyckeln passar i husets dörr. Någon tror att en älva släppt nyckeln på en blomma i trädgården och att den sedan har landat på marken.

Barnens närmiljöer förekommer på olika vis i samtliga bilder, vissa med fantastiska inslag såsom sagofigurer. Teckningarna blir tillsammans med barnens kommentarer och foton, pedagogiska dokumentationer. De barn som inte är med denna gång, kan med hjälp av bilderna inspireras och delta vid ett annat tillfälle.

Jag tror att det är bra med olika varianter av berättarövningar. Ibland får barnen ”bara” fundera och säga några ord kring ett föremål och ibland handlar det om att rita eller på annat vis uttrycka eller dramatisera sin saga. Att variera övningarna verbalt/estetiskt har sin poäng då olika barn har olika styrkor. Att få känna sig duktig på en sak samt utmana sig själv på ett annat vis är något som förskolan bör arbeta med för att låta alla barn ”bli sina bästa jag”. Både barn och vuxna behöver ibland prova på sådant som de kanske inte väljer självmant. Att tillsammans utforska något nytt i en trygg miljö ger möjligheter att utveckla ett lärande.

Tips på litteratur med olika berättelser, inspiration och handfasta råd kring berättartekniker:

Eskild, H.& Hambro, B. (2015), Snick och snack. En praktisk bok om muntligt berättande. 3:uppl. Stockholm: Liber.
Fast, C. (2014), Tysta! Jag vill berätta. I: Berättande i förskolan. Bruce, mfl. Stockholm: Natur & Kultur.
Gustavsson, P. (2006), Ritsagor. Stockholm: Alfabeta bokförlag AB.
Skolverket. (2016), Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Fritzes.