En stol – är inte bara en stol

När jag läste en utbildning i Växjö som hette Skogens skatter, skrev jag ett arbete om en stol. Förstod kanske inte riktigt varför uppgiften ingick i en utbildning om utomhuspedagogik, men ibland kan kunskaper komma till nytta lite (eller mycket) senare.

Den stol jag skrev om är ett exempel på tidig rokoko, men det som är speciellt med den är dess låga sits. Generellt sett var människorna en aning kortare på 1700-talet jämfört med idag. Min teori är att en låg sits var anpassad efter sin tids människor och bidrog till att man enkelt kunde nå ner till golvet med fötterna.

Och det är här vi kommer in på förskolepedagogik och barns inflytande… Alla förskolor erbjuder olika typer av miljöer och resonerar olika kring barns inflytande eftersom inflytande kan betyda och innebära många saker.

I min värld kan en stol vara betydelsebärande för ett barns inflytande. Därmed inte sagt att alla verksamheter med låga stolar och bord är experter på demokrati och barns medbestämmande. Men att få känna golvet under sina fötter när man är stor nog att kunna sitta och äta, måla eller arbeta med lera, är betydelsefullt och ger en känsla av att faktiskt kunna påverka sin situation. Det är lika viktigt som att kunna nå sina extrakläder på platsen i hallen och själv kunna byta byxor om det behövs. Eller ta fram precis det spel man har längtat efter att spela eftersom det står på en lagom hög hylla.

Det handlar alltså om att stötta barnen i att bli självständiga utifrån sina förutsättningar. Vi som arbetar med och för barn behöver tänka till kring vilka anpassningar som krävs och hur delaktigheten ser ut i just den förskola vi representerar.

Att fundera kring våra pedagogiska miljöer och erbjudanden är spännande eftersom det ger oss möjligheter att reflektera över så vardagsnära och praktiska företeelser som en stol! Det är lätt att ta saker och ting för givet – tills de en dag helt plötsligt inte finns där. Stolar är viktiga. Stolar som passar små människor är extra viktiga eftersom de genererar utveckling. En anpassad stol ger stabilitet, medbestämmande och i förlängningen hållbarhet.

 

(Och till alla de som ondgör sig över låga möbler och menar att de får en försämrad arbetsmiljö – prova några av alla de hjälpmedel som finns och som arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla. Det är vi vuxna med vår erfarenhet och kunskap som kan och ska hitta lösningar!)

 

Betydelsefulla lärare

                                                                                                                        Foto: Pixabay.com

Såhär snart i juletid vill jag sända en tacksamhetens tanke till de lärare som alltid gjort och gör sitt bästa för mina och andras barn. Det här är också en personlig betraktelse av min egen förskoletid såsom jag minns den.

Det börjar under andra halvan av 70-talet då jag för första gången får egna erfarenheter av förskolan, som förskolebarn. Det var en tid full av lek och kompisar och snälla fröknar.

Jag minns särskilt två pedagoger – Ingrid och Maggan. Ingrid var den bästa fröken man kunde tänka sig. Hon blev inte arg ens när vi hade repat upp en halv trasmatta. Eller dragit tejp över hela telefonen i personalrummet så att det inte gick att svara utan bara fortsatte att ringa…. Hon var omsorg och lågaffektivt bemötande i en och samma person – någon att lita på.

Maggan minns jag tydligt, hon kom från Ludvika och vi tyckte att hon pratade så roligt! Hon berättade sagor med stor inlevelse, hade humor och var lagom sträng. Sista året på förskolan ledde hon övningar med oss barn som skulle börja skolan som sjuåringar. Det innebar att vi fick arbeta med bokstäver och siffror. Jag minns det som spännande och väldigt roligt – Maggan gav oss utmaningar.

Det gröna trevåningshuset med det vackra namnet Sidensvansen och en trädgård med enorma ytor, gav oss stor frihet att leka var vi ville. Det kändes i alla fall aldrig som om någon lade sig i vad vi gjorde eller att de vuxna visste exakt var vi befann oss. Varje dag var ett äventyr – frihet under ansvar.

Jag skaffade mig några riktigt goda vänner under min förskoletid. Och det hände att jag blev väldigt osams med någon… Med detta i ryggen kan jag förstå vikten av att arbeta med värdegrund, demokrati och barns inflytande på förskolan. Det som grundläggs under våra första år präglar oss senare. Och det är betydelsefullt vem som arbetar i förskolan. Lärarens utbildning, kunskap och erfarenheter – inte kön, är avgörande för hur verksamheten utformas och det måste ske tillsammans med barnen.

Mina lärare var människor med en utvecklad förmåga att lyssna och med en tillit till barnets inre drivkraft och kapacitet. De arbetade med ett tydligt barnperspektiv. Jag kan såhär i efterhand också tänka att den verksamhet jag hade förmånen att delta i, även lyckades ta tillvara barnets perspektiv.

Så tack alla fröknar som såg mig och mina kamrater. Som inte skällde på oss när vi gjort bus. För vi gjorde ingenting av elakhet – det var spontana infall som skedde i den stund vi kom på det. Kreativt och med glädje, även om det landade fel ibland…

Vilka minnen kommer dagens barn ha av sina förskolor? Och hur vill vi att de minns oss lärare?

Perspektiv

Photo by David Hablützel on Pexels.com

All förskoleverksamhet förväntas arbeta utifrån ett barnperspektiv som utgår ifrån och grundar sig i barns intressen och behov. Inom forskningen skiljer man emellertid på hur pedagoger arbetar med ett barnperspektiv respektive barns perspektiv. Det senare innebär att barnens egna tankar och ord kommer fram och tas tillvara.

Genom att synliggöra barnets meningsskapande och intresse kan i bästa fall ett barns perspektiv förstås. Det sker i ett nära samarbete, med hjälp av observation, dokumentation och samtal. Hur uppfattar och upplever barnet själv en händelse eller ett fenomen?

Det går aldrig att sätta sig helt in i vad någon annan människa tänker eller känner, men att försöka skapa sig en förståelse är möjligt. Men den vuxne måste aktivt välja att se ur barnets synvinkel. Då underlättar det om vi arbetar ”på golvet”, i samma synfält som det barnet har. Miljöer och material som är tillgängliga för barnens händer att upptäcka, ger oss möjligheter att arbeta både utifrån ett barnperspektiv och barns perspektiv.

Förhållningssättet speglar perspektivet.

Matematik i förskolan – vi räknar kastanjer

Har skrivit ut ett trevligt material av malund68.blogspot.com som passar bra såhär i hösttider. Kompletterade med riktiga kastanjer därför att konkret material befäster lärandet. Ni vet – det vi hör glömmer vi – det vi gör minns vi! Det vi ser och gör ger alltså en inre och djupare förståelse.

Doverborg hävdar i temanumret Nämnaren (2013) att små barn ofta kan rabbla räkneramsan 1-10 eller längre utan att förstå siffrornas innebörd. Det innebär att det för dem är som en ramsa vilken som helst. Men att kunna räkneramsan ordentligt innebär också att man skaffar sig en bra känsla för tal. Genom att barn möter situationer där olika föremål och mängder räknas får de så småningom erfarenheter som hjälper dem att utveckla en förståelse för såväl antal som siffror i form av symboler.

I det här fallet har barnet redan kunskap om symbolernas relation till antal och därför börjar vi med att lägga ut tallinjen tillsammans. Att tidigt börja med att räkna och lägga saker från vänster till höger, uppifrån och ner, grundlägger vår läsriktning. Vi samtalar kring siffrorna och vad de betyder (0 – där ska det inte vara något!) och kopplar dem dels till bilderna med kastanjer, dels genom att räkna och lägga riktiga kastanjer.

Bilderna är relativt svåra eftersom kastanjerna illustreras huller om buller och det blir svårare ju fler de är. När föremål i en mängd ska räknas kan det göras från vilket håll som helst, vilket kallas principen om godtycklig ordning. Barnet måste därför ha en strategi för att hålla reda på vilka hen redan har räknat. Att pekräkna, det vill säga, koordinera räkneord och rörelse och tydligt visa på varje kastanj, underlättar för att hålla antalet i minnet. Kunskap om läsriktningen kan också vara till hjälp för att klara utmaningen.

Att uppleva och reflektera tillsammans är en viktig faktor för att utveckla grundläggande förståelse för matematiska begrepp. Förutom läroplansmålen i matematik berörs nämligen även strävansmålen i språk, bland annat när det gäller att utveckla ett nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp. Vad kommer före respektive efter… Hur många…? Språket som verktyg ska aldrig underskattas. Vi måste bekräfta barnen och hjälpa dem att sätta ord på sina erfarenheter och på så sätt utveckla sina kommunikativa förmågor.

Aktiviteter, diskussioner och material som erbjuder ett lekfullt och lustfyllt sätt att lära är av central betydelse och det är barnens nyfikenhet som är i fokus. För att barn ska utveckla förståelse för och använda matematik måste de få vara aktiva och delaktiga i många olika sammanhang.

(Notera att kastanjerna läggs i par. Inte nödvändigt, men i det här fallet är det en förberedelse för att så småningom skapa en förståelse för udda och jämna tal. Vilken kastanj har en ”kompis” och vilken saknar? Men det tar vi en annan gång…)

Variationsteori i skogen

 

 

Hur ofta tänker du på att det du just nu gör med barnen är exempel på en pedagogisk forskningsmetod? Inte varje dag kanske.

På sistone har barngruppen arbetat med höstlöv. Vi upplever bland annat olika färger och dess tecken (TAKK). Efter att ha läst om Ference Marton i senaste numret av Pedagogiska Magasinet (2018/3), slog det mig att det vi gör faktiskt landar inom ramen för fenomenografi och variationsteori.

Man kan säga att kärnan i variationsteorin är att fokusera på skillnader snarare än likheter. Barnet lär sig färgen grönt bäst genom att jämföra ett grönt löv med löv i andra färger, inte genom att se på olika gröna föremål. Läraren skapar med hjälp av teorin möjligheter för barnen att lära genom att urskilja så kallade kritiska aspekter samtidigt genom att visa på kontraster och jämföra. Det går alltså inte att förstå ett fenomens egenskaper genom att bara titta på likheter, vi behöver istället uppleva en variation av ett fenomen eller en egenskap.

Enligt Marton blir undervisningen mer effektiv om läraren påvisar dessa skillnader istället för att uppmana barnen att hitta likheter. Enkelt, men inte alltid självklart – vi vill ju gärna finna konsensus, hitta lika, samband som stämmer osv…

Men variationer är både berikande och väsentliga att få syn på, vilket förhoppningsvis märks i våra dokumentationer med barnens tankar kring det vi utforskar. Deras erfarenhetsvärld och kompetens ska tas tillvara och variationen i deras uppfattningar kring olika fenomen behöver synliggöras för att vi ska kunna rikta blicken mot både det enskilda barnets och gruppens lärprocesser.

Innehållet i undervisningen är viktig och det är skillnaderna som gör det!

Ett hållbart samhälle – förskolans uppdrag

Just nu sitter många förskollärare och pedagoger och funderar kring teman och projekt inför det nya läsåret och Grön Flagg vill ha in en handlingsplan. Läroplanen förordar att ”förskolan ska lägga stor vikt vid miljö- och naturvårdsfrågor. Ett ekologiskt förhållningssätt och en positiv framtidstro ska prägla förskolans verksamhet. Förskolan ska medverka till att barnen tillägnar sig ett varsamt förhållningssätt till natur och miljö och förstår sin delaktighet i naturens kretslopp (Skolverket, 2016:7).

Det konkreta miljöarbetet är tacksamt att ta fasta på i arbetet med barn i de yngre åldrarna. Att samla skräp, sortera avfall, kompostera och följa djurs livscykler ligger nära till hands och lägger en god grund för mer komplexa frågor som involverar ett ekonomiskt och socialt hållbart samhälle.

Att lära om avfall och kompostering är ett led i att öka barnens förståelse för material, varifrån det kommer, vad det är tillverkat av och var det tar vägen efter att det har använts. Så småningom utvecklar barnen en medvetenhet om sopsortering liksom konsumtion och hur det påverkar våra sätt att leva. Just kunskap om nedbrytning och kretslopp är viktig för att få förståelse för att det vi gör idag påverkar framtiden. Alla människor, växter och djur är en del i kretsloppet.

Det är också betydelsefullt att barnen får en känsla av att även de som barn kan bidra med något viktigt, utan att för den skull bli tyngda av ansvaret. Vårt uppdrag som pedagoger är att ge en positiv bild och framtidstro för att stimulera barnens lust och motivation att lära. Lek, experiment, utevistelse och roliga upplevelser utgör en betydelsefull stomme i all pedagogik, arbetet med hållbar utveckling är inget undantag. Teman om klimat, alternativa energikällor liksom transporter av t e x frukt och kläder ligger nära tillhands att arbeta med även tillsammans med de yngre barnen. De kan relatera till detta i sin egen vardag och fundera över hur de gör hemma och vad som är bra för miljön. Det är viktigt att förskolorna engagerar barnen och även informerar och involverar föräldrarna i hur ett hållbart arbete kan se ut. Små förändringar av vanor och livsstil kan ge förhållandevis stora vinster, det kan handla om inköp av närproducerad mat, återvinning och att spara på vatten och elektricitet.

Alla pedagogiska miljöer är viktiga och att använda sig av naturen och förlägga det dagliga arbetet utomhus ger många vinster. Det är fullt möjligt att planera och genomföra en lika bra pedagogisk verksamhet ute som inne. Förutom att lära känna sin närmiljö och följa årstider och kretslopp på nära håll, ger utomhuspedagogiken barnen möjligheter att tillgodose sitt stora behov av rörelse och motorik. Det ökar också välbefinnandet och påverkar barnens grundläggande inställning till motion och hälsa.

Maria Montessoris tankar för över 100 år sedan om fred och hennes tro på barnens stora betydelse för framtiden känns aktuella även idag, inte minst i arbetet med hållbar utveckling. Montessoris idé om ett kosmiskt/universellt sätt att undervisa känns också angeläget, det vill säga att alla delar i universum hör ihop och att inget kan existera utan varandra.

Hållbar utveckling och en strävan efter ett hållbart samhälle bör integreras på alla stadier, i alla ämnen och i arbetet med barn i alla åldrar. Men vilka metoder vi använder oss av (hur?) för att nå målen (vad?) är förstås relevanta för att lyckas i vår undervisning.

Det kan inte sägas nog många gånger – utgå ifrån barnens erfarenheter och intressen.

Lärmiljön – första mötet med förskolan

Geometri. Former. Figurer. Det började med ett ljusbord. Transparenta, färgglada, magnetiska plastformer. Trianglar i olika storlekar, små och stora kvadrater. De kunde byggas på höjden och längden och bilda nya former.

En upptejpad triangel, en cirkel, en kvadrat och en rektangel på golvet. Några barn blev nyfikna. Vad är det? Det fanns gott om små geometriska figurer i plast, jag lade dem i en korg i anslutning till de upptejpade.

En kollega passade på att benämna formerna i en samling före maten. Barnen fick olika figurer att lägga på respektive plats på golvet. Sorteringen fortsatte under eftermiddagen.

Dagen därpå ritade kollegan upp samma former med asfaltkritor utomhus. Repetition av deras namn och sedan sprang barnen runt och ställde sig i den figur vars namn ropades ut. Jag utvecklade intresset vidare genom att ta fram ett rep, knöt ihop ändarna och utmanade barnen att tillsammans skapa en cirkel, sedan triangel, kvadrat och rektangel. Vi provade att bilda dem både i trädgården och senare i skogen.

Såhär fortsatte det, med geometriprat vid frukost och mellanmål. Vi började använda ritramar och tillverka egna böcker. Vi läste Barbapappa där ännu fler former dök upp – oval, pentagon och hexagon. En hexagon tejpades upp på golvet. Ännu fler figurer att sortera!

Det började alltså i lärmiljön, med några barns intresse för ett material. Genom att uppmärksamma intresset och fortsätta förbereda miljöerna, präglades terminens uppstart av matematik och geometri, både tillsammans och individuellt.

Vi samarbetade när vi skapade former med repet och vi använde oss av vår grovmotorik i leken utomhus. När vi läste om, ritade och benämnde de geometriska figurerna använde vi oss av språk och kommunikation. Att bygga på ljusbordet krävde både finmotorik, teknik, ibland samarbete för att lösa ett problem. Leken genomsyrade all aktivitet och det var både lustfyllt och lärorikt.

Miljön=första mötet med förskolan. Förskolans material och dess miljöer måste vara inbjudande, väcka nyfikenhet och inspiration eftersom det är en viktig start på vårt gemensamma arbete, barn – pedagoger – vårdnadshavare. Men vi kan inte förlita oss på att miljön gör hela jobbet. Det ligger på oss pedagoger och förskollärare att se möjligheter och ta upp tråden i olika sammanhang och bygga vidare på de upplevelser och tankar som barnet precis fått. Vi planerar, genomför, dokumenterar och utvärderar vår undervisning. Hur går vi vidare? Vilka utmaningar kan vi ge och vad behövs för att utveckla vår förskolemiljö ytterligare? Fortsättning följer…

 

läs gärna Martina Lundströms inlägg om lärmiljöer i Mötesplats för lärande:

http://blogg.martinalundstrom.se/forskola/vad-hander-nar-barnen-moter/

 

 

 

Barnlitteratur och ”genusflum”

”Jag har aldrig riktat kritik mot förskolepedagoger som jobbar med likabehandling och jämställdhet, tvärtom är jag djupt tacksam. Det jag har riktat kritik mot, som jag kallar genusflum, är det som den sittande regeringen föreslår: att utmana barnen att aktivt inte leka med könsstereotypa leksaker, säger Busch Thor.” (https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/ebba-busch-thor-pressad-om-genusflum/)

 

”Det är inte en medborgerlig rättighet att störa undervisningen och behandla lärare och kamrater respektlöst. Vi måste hitta sätt att stoppa oordningen i svenska skolor”, skriver Maria Schoeffler på debattsidan i Lärarnas tidning nr 9/18.

Med egna barn på högstadiet och som förskollärare möts jag av olika varianter av hur vi människor tar hänsyn till och respekterar varandra. Det som slår mig i debatten om hur de äldre eleverna ibland ges alltför stort utrymme i klassrummen, är hur vi grundlägger dessa elevers attityder.

Förskolan har i uppdrag att arbeta med barns inflytande, men demokrati handlar ju inte bara om rättigheter, det innebär också skyldigheter. Vad innebär respekt för en annan människa? Hur visar vi hänsyn? Kan jag alltid, i alla lägen prata rakt ut, på bekostnad av kompisen bredvid? Ska den som skriker högst alltid få mest?

Vi behöver bestämma oss för vilken strategi vi ska använda i barngruppen för att skapa en miljö med ett trevligt samtalsklimat. Det som möjligen fungerar i en familj på fyra personer, funkar sällan i en barngrupp på 10, 15 eller 20 barn. Struktur och vissa gemensamma regler för att underlätta samarbete och lärande blir nödvändigt – lika viktigt på förskolan som på högstadiet.

Ordning och trygghet innebär inte per automatik en moralistisk undervisningsmiljö. Rutiner är inte heller någonting negativt om de är genomtänkta och satta med tanke på vad vi vill erbjuda och hur vi vill utforma våra lärmiljöer. Vi kan göra detta tillsammans med barnen, men det är vi vuxna och pedagoger som måste ta initiativ och leda arbetet.

Leder då ordning till bättre lärande?, frågar sig Ann S. Pihlgren i Undervisning i  förskolan (2018). Resultatet från hennes observationer och intervjuer visar att om innehållet i en aktivitet är kognitivt utmanande, skapas ordning och koncentration. Det innebär att om vi skapar miljöer med ett intellektuellt stimulerande innehåll kommer undervisningen att leda till både lärande, ordning och trygghet.

Återigen – det är med de yngsta barnen allt börjar…

Pedagogiska teorier – med en fot i varje läger

Håller just nu på att läsa Pihlgrens Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer. Hennes inledande kapitel om pedagogiska teorier och frågor kring vilken praxis vi pedagoger arbetar utifrån är verkligen intresseväckande. Och lite jobbigt att ta till sig. Med exempel ur verkligheten tydliggör hon hur pedagogers arbete och förhållningssätt relaterar till behaviorism, mognadsteori och samspelsteori. Och det viktigaste – hur denna praxis påverkar barns lärande.

I och med denna bok satte jag mig ner och rannsakade mig själv. Jag läste särskilt igenom hennes avsnitt om mognadsteorier där montessoripedagogiken är representerad och funderade över mitt eget förhållningssätt. Avsnittet är bra skrivet, inte tu tal om det, men det som inte kommer fram är hur den används i modern tappning.

Montessoripedagogik idag är inte vad den var för 10, 20 eller 50 år sedan. Många av oss med montessori som grund har läst vidare och tagit del av modern forskning och utbildning. Dagens styrdokument utgår från sociokulturell teori och läran om samspel. Läroplanen är inte frivillig och möjlig att välja bort så montessoripedagogiken liksom andra pedagogiska inriktningar och profiler har givetvis måst anpassat sig.

Montessori utgår från ett aktivt barn med en inre drivkraft. En gammal sanning är emellertid att montessoriläraren är en passiv åskådare som låter barnen själva hitta sina aktiviteter. Med observationsprotokoll i handen sitter hen längs väggen och följer barnets aktivitetskurva. Observation som en del av planering, genomförande och efterföljande reflektion är fortfarande viktigt i det pedagogiska arbetet för att förstå hur barn lär. En reflektion och analys kräver dock att flera tänker om det observerade. Moderna observationsprotokoll skiljer sig därför såklart från de äldre varianterna, men grundtanken, att lära mer om var barnen befinner sig, vilka erfarenheter och vilken förförståelse de har, är densamma.

Något som Montessori kritiserades för redan under sin levnadstid var de olika mognadsstadierna som Fröbel och Piaget grundlagt. Dessa utvecklingsfaser anses numera vara ganska flytande. Före puberteten stämmer de någorlunda på det stora flertalet, men mycket av vår individuella utveckling beror på miljön och våra erfarenheter. Vilken stimulans i form av förberedd miljö och undervisning ges och vilka förutsättningar finns för att lära och lyckas? Den miljö som erbjuds i en montessoriförskola är tänkt att inspirera och locka alla barn, oavsett ålder. Det är intresset och möjligheterna att få utforska det som verkar spännande som är det viktiga och det som erbjuds finns tillgängligt på barnens nivå. Läraren är en del av miljön och är där för att interagera med barnen, lika mycket som materialen och leksakerna.

Den traditionella åldersblandningen i en montessoriförskola och skola var ursprungligen en mognadsteoretisk ide. Tanken var att barn i olika ålder hade utbyte av varandra då deras mognad ändå kunde vara på samma ”nivå”. Idag ser vi åldersblandning lite ur en annan synvinkel, då det är positivt ur ett sociokulturellt perspektiv. Vi lär bättre tillsammans eftersom våra olika erfarenheter och förförståelser skapar nya sammanhang. Barnen lär så att säga ”huvudet högre” tillsammans med en klurig kompis eller en vuxen. Att få repetera och visa någon annan är också utvecklande då vi befäster vårt kunnande kring olika fenomen.

Montessori antogs också för att vara en alltför individualistisk pedagogik. Citat ur Lpfö98 (revid. 2016):

”Barnen ska få möjligheter att utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera. Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens. Barnet ska också ha möjlighet att enskilt fördjupa sig i en fråga och söka svar och lösningar.” (Skolverket 2016:6)

Jag tolkar citatet som att vissa barn alltid kommer att behöva stöd och utvecklas bäst enskilt eller i en liten grupp där en lärare leder undervisningen. Jag tolkar det också som att montessoripedagogikens arbetspass, längre stunder av obruten aktivitet med möjligheter att leka färdigt är positivt för lärandet! Dessa arbetspass står inte i motsats till gemensamma aktiviteter, det går utmärkt att kombinera och erbjuda både och. Där har många förskolor mycket att lära då kortare stunder med olika aktiviteter avbryter barnen gång på gång.

En blandning av individuellt lärande och ett gemensamt där vi tänker tillsammans om olika lärandeobjekt är vad dagens styrdokument förordar. Återigen en anpassning av Montessoris grunder till aktuell pedagogisk forskning.

Det är med andra ord lätt att missförstå Montessoris grundprinciper, särskilt om man hänvisar till äldre litteratur eller inte ens använder sig av ursprungliga källor. Även om lärarens roll inom montessoripedagogiken ursprungligen var mer tillbakadragen har det aldrig varit ok att låta barnen ”hållas” eller lämna dem åt sitt öde. Dialog och stöd vid användandet av t ex de sensoriska materialen är en förutsättning för lärande. Idag pratar vi om undervisning!

En anpassning av montessoripedagogiken till det sociokulturella perspektivet är också att pedagoger och barn laborerar med material och leker tillsammans för att hitta lösningar och utveckla sitt kunnande. Om montessoripedagogiken och dess material används i modern tappning och med ett sociokulturellt synsätt, ges barnen möjligheter att fördjupa sitt lärande kring matematik, språk, naturvetenskap och teknik.

Alla material som förekommer på en montessoriförskola kan alltså användas både individuellt och i grupp, d v s i förskolans undervisning. Tillsammans finns det dessutom goda möjligheter att arbeta med ett demokratiskt synsätt och barns inflytande för att ta reda på hur saker och ting fungerar och ska förstås.

Läs gärna Kerstin Signerts avhandling om hur olika montessorimaterial kan tolkas och användas i variationsteoretisk tappning. Modern forskning möter ”gamla” material. Material som kan användas på en mängd olika sätt för att skapa undervisningssituationer och utmynna i lärande för dagens barn.

Och glöm för all del inte Montessoris fredstanke och för vilken hon nominerades till Nobels fredspris – tre gånger. Det är med barnen allting börjar. För min del fortsätter jag att vackla mellan olika praxisteorier.

Litteratur:

Pihlgren, A. S. (2018), Undervisning i förskolan – att skapa lärande undervisningsmiljöer. Natur & kultur: Stockholm.

Signert, K. (2012), Variation och invarians i Maria Montessoris sinnestränande materiel. Göteborgs universitet.

Skolverket. (2016), Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Fritzes.