Ren och skär glädje

”Varför valde du att arbeta i förskolan?” ”Är det inte väldigt jobbigt…?” ”Jag blir trött bara av att tänka på det!”

Har du mötts av dessa frågor och kommentarer någongång, av utomstående, kanske av barnens föräldrar eller dina egna släktingar?

Säkert.

Om du får dessa frågor i slutet av en termin, eller ännu hellre – i slutet av ett läsår, kanske det ibland känns som om du får svara med ett tillkämpat leende, att jodå, det är oftast helt ok.

Men nu är vi alldeles i början och ett helt läsår ligger framför oss, som ett spegelblankt hav.

Efter sommarsemestern är det ett bra tillfälle att fråga sig själv – Varför?

Varför arbetar jag i förskolan?

Jag vet varför. När vi går in tillsammans får jag en varm liten hand i min och helt plötsligt en puss på handryggen. Och när jag sedan klär av mig ytterkläderna, berättar ett barn för mig vilken fin tröja han tycker att jag har. Vilket ömhetsbevis – och vilken fin komplimang! Säg mig vilken annan yrkesgrupp som får uppleva detta, under en och samma dag!?

Lärmiljöerna är nystädade, en hel del nytt material har tagits fram, lyser och lockar. Ateljén med sitt rena staffli och alla färger står redo. Barnens ögon och kroppar dras till allt spännande och vackert, vill känna, prova, göra! Vi ser ren och skär glädje.

Strunt i att vi inte hunnit med att planera allt baklänges och framlänges! Uppstarten är fantastisk om vi väljer att se barnens upplevelser och deras förhållningssätt till oss pedagoger, andra barn och våra miljöer.

Vi stannar i nuet en liten stund. Allt ligger framför oss.

En summarisk bokrecension efter en lång, skön semesterperiod…

Hej pedagog! Om det är någon facklitteratur du ska läsa i år ska du välja lättlästa Förskollärare – leda och ansvara för förskolans undervisning av Veronica Nytomt (2021). Låt dig inte luras av titeln, den kan läsas av alla som har ett engagemang för förskola, ledarskap och undervisning.

Nytomt skriver i sitt förord att det är utmanande att leda arbetet och ansvara för undervisningen och att det krävs mod att genomföra det på ett helhjärtat sätt.

Hur styr vi upp arbetet så att den undervisning som arbetslaget gemensamt ska genomföra, stämmer överens med uppdraget i läroplanen? Hur skapar vi samsyn kring vårt uppdrag för att öka möjligheterna till likvärdighet inom förskolan? Ja, vad är egentligen vårt huvudsakliga uppdrag?!*

Boken innehåller inledningsvis viktiga bitar om barnsyn, normer och maktförhållanden mellan barn och vuxna. Men också, hur ser ett framgångsrikt ledarskap ut – inom arbetslaget och tillsammans med barnen?

Nytomts näst sista kapitel, om arbetslaget och det kollegiala lärandet är intressant. Vad behöver vi tänka på för att skapa ett ”förändrat görande och tänkande”? Jag lär mig ett nytt begrepp – konceptuell förändring. Alltså, vi måste se till att det vi fördjupar oss i blir så väl förankrat att det skapar en långsiktig och långvarig utveckling av våra arbetssätt – för barnens skull.

Att leda sig själv för att kunna leda andra, hantera stress, stärka självkänslan och hitta sitt varför, är enligt min uppfattning bokens största behållning och ett kapitel som det finns anledning att återkomma till många gånger. Kärnan i uppdraget som pedagog, förskollärare, montessorilärare – vilka drivkrafter har jag och finns det en känsla av meningsfullhet, av sammanhang?

Har du bara tid att läsa ett kapitel – läs det sista!

*Utbildningen i förskolan ska utgå från ett holistiskt synsätt på barn där deras behov av omsorg säkerställs och där omsorg tillsammans med utveckling och lärande bildar en helhet. Bland annat. (Se Lpfö18:7, Skolverket)

Nya tankar … och nytt bränsle i tanken

Alla har vi varit studenter någongång och vet vad det innebär – hårt jobb som aldrig tar slut oavsett om det är vardag eller helg.

Något som vi alla också borde prova på är att handleda en student eller agera som mentor under en tid. Vilken energikick och vilket ypperligt tillfälle att få sitta ner och reflektera kring det som är roligast (och viktigast) av allt – den verksamhet och de barn som vi arbetar med!

Den hemtama miljön blir plötsligt satt under lupp, ifrågasatt och analyserad. Hu, vad läskigt tycker en del. Uppfriskande och spännande tycker jag!

Varför ser våra miljöer ut som de gör, på vilket sätt använder vi matematikmaterielet och hur organiserar vi egentligen våra gemensamma aktiviteter? Frågor, frågor, frågor… som kräver någon form av… kanske inte alltid svar, men eftertanke.

Vi lär av att ställa frågor, vrida och vända på skeenden, göranden och låtanden. Låta allt sjunka in, återkomma, vrida perspektivet lite till… Äntligen får vi tid till allt detta, studenten och jag. Och det känns lyxigt, oerhört lyxigt, i en vardag med lika tight körschema som Melodifestivalen.

Förskolan jag arbetar på hade under en tid grundlagt temat kring barnkonventionen. Tillsammans med en pedagog hade en tankekarta utkristalliserats och barnen var verkligen med på tåget, de hade tydliga uppfattningar och idéer kring vad varje barn behöver. Vi läste böcker om barnkonventionen och kopplade innehållet till vår egen vardag, både på förskolan och hemma.

Så kom studenten. Hon planerade för vår gemensamma samling kring Alla är lika mycket värda, men på ett, för oss, nytt vis. Hon fotograferade bilderna i boken och projicerade på stor skärm medan hon läste texten.

Alla barn fokuserade på skärmen medan de lyssnade. Inget: ” Jag ser inte!” ”Hon sitter i vägen!”

Alla såg, alla hörde, alla satt bekvämt och kunde hänga med i bokens innehåll. Jag törs påstå att merparten av barngruppen lärde mer om barnkonventionen vid det tillfället än vad de gjorde när jag själv högläste på traditionellt vis.

Ett gott exempel på hur vi inom förskolan bör använda oss av digitala lösningar i lärandets tjänst.

Men det tar inte slut här. Studenten hade fått blodad tand och ville gärna hjälpa till och knyta ihop säcken med barnkonventionen innan terminens slut. Hon passade på att dra nytta av barnens intresse för populärkultur, i det här fallet deras stora fascination för Sommarskuggan och Vinterskuggan. Dessa suspekta figurer hade nämligen stulit alla barnens rättigheter som vi arbetat med under terminen! Skuggslem tillverkades och jakten på artiklarna var igång.

På det här viset, genom att skapa röda trådar mellan barnens världar och den verklighet vi lever i, kan vi inspirera barnen att lära mer, att dela med sig av sina erfarenheter och framför allt glädjas åt det lustfyllda i att gå i förskolan.

Så när terminen går mot sitt slut och den trötta förskollärarens energi börjar dala – se till att få en student som med sin entusiasm och andra infallsvinklar ger skjuts åt verksamheten. Barnen inspireras och vi med dem – och studenten får möjligheter att prova sina vingar på riktigt.

Handledaren ska sitta lugnt i båten och göra det hon eller han är bäst på, med sina erfarenheter och kunskaper vägleda den nya generationen förskollärare mot nya mål.

Publicerad på http://www.forskoletidningen.se/2-2020

Barnens egna berättelser

En saga är en uppdiktad berättelse som består av flera episoder och som är tänkt att underhålla lyssnarna. Barns egna sagor är ofta påhittade, kreativa och vilda berättelser som är skapade i stunden.

För att komma igång med sagoberättandet och uppmuntra barnen att berätta på egen hand eller tillsammans med andra kan vi inspirera med hjälp av olika materiel. Ett sätt är att göra en kedjeberättelse där var och en säger ett ord eller en mening var. För att minska eventuell blackout används en sagopåse med olika föremål. Ingenting kan bli fel och vad som helst kan hända!

Ett språkmateriel som barnen tar fram lite då och då på förskolan är sagotärningarna. Sex tärningar med olika symboler kastas slumpvis och ”bestämmer” vad berättelsen ska handla om.

Pedagogen kan inledningsvis demonstrera hur en saga byggs upp, men i slutänden är det viktigaste att barnet får en känsla av sagans grundstruktur – inledning (vem är huvudperson?), en mitt (sagans höjdpunkt) och ett avslut. Och naturligtvis – ha lust till och våga berätta!

Användandet av bildkort och med hjälp av dessa berätta en historia är också tacksamt och blir extra roligt när den skrivs ner och barnet får med sig sin saga hem att berätta (och få berättad för sig) tillsammans med föräldrar och syskon.

Att skapa egna sagor av det här slaget kräver en stöttande språkmiljö. Barnet kan berätta sagan men det måste ske med hjälp av en pedagog, det vill säga barnet befinner sig i den proximala utvecklingszonen. Barnet är emellertid medvetet om att den är hans saga, vilket tyder på en tilltro till sig själv som en lärande person. Man kan säga att skapandet av sagan fungerar stärkande för barnets identitet och i och med att den även skrivits ner uppfattar han att den är viktig och värd att berättas.

Det här har Pihlgren skrivit om i Läsa, skriva och räkna i förskolan – ett undervisande förhållningssätt (2020).

Att hitta på och berätta sagor blir som en slags lek där vi kan pröva verklighetens gränser. Förutom att koppla skapandet av sagor till strävansmålen i läroplanen, fyller alla berättelser någon slags funktion. Den kan utvidga vår förståelse för omvärlden, bearbeta känslor och upplevelser och skapa sammanhang.

Varierande och förberedda språkmiljöer, många tillfällen till samtal, dialogisk läsning osv är några av förskolans styrkor när det gäller att stärka barns kommunikativa och språkliga förmågor. Vi gör detta mer eller mindre varje dag – badar i språket.

Trygghet för ett barn – vad är det?

I barnkonventionen artikel 12 står det att ”Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.” (https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten)

I förskolans läroplan från 2018 kan vi läsa att ”Förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla intresse för och förmåga att uttrycka tankar och åsikter så att de kan påverka sin situation.”(Lpfö18:16)

Trygghet kan alltså vara en möjlighet att påverka sin vardag, t ex på förskolan.

Jag och mina kollegor uppmärksammade i samband med vårt systematiska kvalitetsarbete, att det här med kartläggning av diskriminering, trakasserier och kränkande behandling, det behövde vi jobba på. Inte för att vi misstänkte att något barn for illa i verksamheten. Barnintervjuer, observationer och samtal med vårdnadshavare tydde på att de flesta mådde bra, kände sig glada och harmoniska och trivdes med sin förskola.

Men hur vet vi att varje barn känner sig tryggt i förskolans miljöer om vi inte har tagit reda på det, på riktigt? Abstrakta frågor kan vara svåra för yngre barn att ta ställning till, även med hjälp av bilder och glada/ledsna figurer. Men om vi tillsammans vandrar genom förskolan och stannar till på viktiga platser, blir händelser konkreta och verkliga för barnet, vilket ger oss pedagoger större möjligheter att förstå vad som pågår…

I läroplanen för förskolan står nämligen att ”Arbetslaget ska främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning.” (Lpfö18:16)

Sagt och gjort, våra inomhus – och utomhusmiljöer skulle ses över tillsammans med barnen och vi genomförde strax före påsk en så kallad trygghetsvandring. Syftet var alltså att urskilja eventuella otrygga och negativa platser. Vad fungerade bra och vad kunde göras bättre?

Vi använde oss under vandringen av uppförstorade, utskrivna emojis med en glad sida och en ledsen. Varje barn fick en egen figur. Anledningen till att vi tog dessa symboler var för att barnen kände till dem från våra intervjuer inför varje utvecklingssamtal. Min kollega skrev ner barnens synpunkter och kommentarer i ett dokument för att underlätta sammanställning och analys.

För att göra en lång historia kort. Tillsammans med barnen kunde vi kartlägga vilka platser som uppfattades som läskiga, tråkiga eller oroliga. Och vi fick på köpet massor av tips på hur de kunde bli bättre!

Nu är vår utmaning att fortsätta arbetet, bygga vidare på barnens och våra erfarenheter och göra kartläggningen till ett återkommande ”event”. Och det kanske allra viktigaste – fortsätta göra vardagliga händelser spännande och låta barnen veta att det de bidrar med är betydelsefullt.

Att vi sedan kallar det systematiskt kvalitetsarbete kan vi ju prata om pedagoger sinsemellan…

Vi har en plan…

Hur länge har tankekartor använts i skolans värld? Högstadiet 80-tal och jag minns hur vår lärare i samhällskunskap introducerade ”mindmaps” för oss. Det kändes nytt och lite ovant. Och jag kan inte säga att jag har använt mig av tankekartor som verktyg alltför många gånger, vare sig i studier eller arbete. Men nu har jag upptäckt ett bra tillfälle att göra det – i förskolans barngrupp.

Arton barn mellan tre och fem år deltar i en gemensam aktivitet, traditionellt kallad samling. Ett nytt tema ska introduceras och vi vet inte riktigt vilken förförståelse dessa barn har, men den varierar förmodligen kraftigt. Då fungerar nog tankekartan alldeles utmärkt att samlas kring?

Pedagogen har förberett ”ämnet” – vad är det vi ska tänka om tillsammans? Jo, barnkonventionen. Frågeställningen skrivs i mitten av ett stort papper – Vad behöver vi för att leva och må bra? Diskussionerna kommer genast igång och flera barn har förslag som skrivs ner av pedagogen. De äldsta barnen tar initiativet och börjar prata. Det inspirerar de yngre att prova sina tankar och det fylls på mer och mer saker allt eftersom de kommer på. Snart är hela pappret fullt med barnens uttryck – det vill säga mycket av innehållet i barnkonventionens artiklar!

En hel del barn känner igen flera, ja till och med många bokstäver, några kan läsa ut hela ord. ALLA vet vad som står där, för vi har läst det tillsammans, flera gånger. Och minnet hos barn är mycket bra, särskilt när de har deltagit aktivt och när innehållet är viktigt för dem.

Nu har vi en plan! Tankekartan utgör en riktning i det fortsatta arbetet med temat. Vi vet hur vi ligger till, vad vi redan vet och vad vi kan utveckla.

En tid senare använder vi tankekartan som verktyg igen, denna gång vid terminsstart när vi samlas kring våra gemensamma trivselregler. För att understryka vikten av varje ”tanke” använder vi foton och bilder. Bild och text kompletterar varandra och foton på barnen själva är allra bäst! Tankekartan blir ett levande dokument som sitter centralt och byggs ut allteftersom och som vi återkommer till gång på gång…

Är det någon som tror att de yngre barnen inte kan delta i gemensamma samtal, lyssna på varandra, dela med sig av sina åsikter och tankar och förstå tankekartor? Nä, tänkte väl det.

2020 – nytt år nya möjligheter

En ny termin – ett nytt, tomt blad som väntar på att fyllas.

Hmm, eller inte… Almanackan är ju redan ganska fulltecknad med inplanerade möten, kurser och konferenser. Och den veckan är det prao-elev och där kommer en annan praktikant och så är det sportlov och påsklov och så ytterligare ett par lov- och helgdagar och klämdagar och student…

Och så är vi inne i juni och semestern hägrar…

Men innan dess ska vi än en gång jobba ihop oss, ny personal och nya barn, sätta upp trivselregler och diskutera barnkonventionen och vad behöver vi arbeta med lite extra den här terminen, vad vill och behöver vi fördjupa oss i?

Ambitionen är som vanligt hög, men vi kan det här och det vi inte vet nu, lär vi oss på vägen. Huvudsaken är att vi får tid för reflektion och hyfsad arbetsro, så att vi kan ta tillvara på alla små och stora stunder, både till vardags som fest.

För visst är festliga evenemang och händelser utöver det vanliga väldigt roliga och sätter guldkant på tillvaron?! Men vi får inte glömma att det är vardagen som är viktigast. Det vanliga, förutsägbara, samma rutiner och strukturer varje dag mår de allra flesta barn (och vuxna) bra av.

Den pedagogiska vardagen på förskolan händer dock inte av sig självt utan förutsätter att vi organiserar, planerar, reflekterar och utvärderar… Vardagen i förskolan kräver mer av oss pedagoger än vad många kanske tror.

Nu är den här igen och det känns helt ok.

Boktips om psykologi i förskolan

Vissa böcker köps in pliktskyldigast, öppnas ett par gånger, kanske inte direkt läses… De hamnar högst upp i bokhyllan, ni vet dit det krävs en pall för att nå upp. De glöms bort, kanske med rätta.

Andra böcker kan läsas flera gånger, man återkommer till vissa kapitel, gör understrykningar och viker ”hundöron”. Undervisning i förskolan av Ann S. Pihlgren är en sådan bok. Psykologi i förskolans vardag av Anna Hellberg (2016) är också av det slaget.

Hellberg går igenom vardagliga, men ibland komplicerade situationer i förskolan, på ett enkelt och systematiskt vis. Hon beskriver olika aspekter av barns utveckling utifrån ett psykologiskt perspektiv och kopplar dessa till aktuell forskning. Boken behandlar bland annat föräldrakontakt, anknytning, inskolning och leken.

Även om mycket kan tyckas självklart och känns igen efter att ha arbetat många år inom förskolan, är det inte desto mindre viktigt att påminnas om sin roll i förhållande till vårdnadshavare och vilka anknytningsbehov vi behöver ha kunskap om när vi möter nya individer.

Men frågan är om inte kapitlet om lek är det allra mest intressanta och förstås hyperaktuellt, nu när alla barn är på väg tillbaka in i förskolans värld. Nya och nygamla barn möts på gården och i våra inomhusmiljöer och förväntas etablera och utveckla relationer till sin omgivning – material, rum, kamrater och vuxna. Det är ett stort arbete för vem som helst och kräver oerhört mycket av alla inblandade!

Just leken är intressant ur många perspektiv och efter att ha läst om den sociala leken och när leken inte fungerar, kände jag mig tvungen att leta upp en observationsmatris som legat bortglömd i flera år… Matrisen grundar sig på Eva Melins arbete från 2009, Barns delaktighet i förskolan, och kan användas för att se om ett barn inkluderas i bland annat kamratkulturen.

Utifrån observerade situationer (hur, när och med vem/vilka fungerar leken?) kan vi arbeta aktivt och förebyggande för att barnet ska ha möjlighet till social delaktighet och lyckas med att överbrygga de hinder som finns för social lek med andra.

Hellberg skriver redan i sitt förord att ”en grundläggande nyfikenhet, lyhördhet och intresse för barnen (är) kärnan i att kunna möta alla förskolans barn på bästa möjliga sätt!”

Det behöver vi ingen matris till.

Läs!

Eva Melins avhandling:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Matris:

Boksamtal i förskolan

Jag har under senare delen av vårterminen haft återkommande samtal med våra fem- och sexåringar kring barnlitteratur. Boksamtal är positivt ur flera olika aspekter. Att samtala i en liten grupp där ramarna för samtalet är givna, ger varje barn utrymme att dela med sig av sin åsikt. Lyssnandet är lika viktigt som att uttrycka sig muntligt. Att lyssna på och diskutera en bok på djupet ger barnen möjligheter att fundera och reflektera över litteratur, koppla den till sin egen verklighet och ta del av andras erfarenheter.

Det handlar alltså om att få en fördjupad förståelse av innehåll och idéer i texter genom att arbeta med frågor i eftertänksam dialog eller dialogisk högläsning. Boksamtalet leds därför alltid av pedagogen.

Språket är centralt, såväl det skrivna som det talade. Bildspråket i form av illustrationer ger barnen inspiration till sin fantasi och föreställningsförmåga och bidrar till att samtalen kommer igång. Vad är det du ser, vad tror du händer? Hur känner sig karaktären?

Både början och slut är viktiga för att förstå samtalets upplägg och sin egen roll. Att inleda med att gå igenom samtalets ramar hör till, till exempel att få tala och tycka utan att bli avbruten och att varje åsikt respekteras. Återkoppling sker genom att var och en funderar kring de tankar som fanns i början av samtalet. Hur tänker du nu? Har du ändrat dig? Hur tyckte du att samtalet gick?

Hur är det till exempel att leva med ett annorlunda syskon? Vi har läst och funderat kring boken ”Eli har en storebror”, där vi får följa en pojke och hans bror i en utmanande vardag, men även situationer som är till glädje för dem båda.

I boksamtal med fem- och sexåringar kan vi vuxna lära oss en hel del om hur barn själva uppfattar sina medmänniskor. Ett barn med svårigheter/särskilda behov kan absolut ge upphov till funderingar och frågor, men barnen kan framför allt ge förslag på lösningar. Barnen ser sällan problem där vi vuxna upplever hinder. Tolerans och möjligheter kännetecknar de yngre barnens diskussioner och det är något för oss vuxna att tänka på när vi organiserar arbetet i förskolan.

Barn som tidigt blir lyssnade på tar mer plats och förutsätter att deras åsikt betyder något. Förskolan ska vara en plats för barn där deras inflytande och medbestämmande syns och märks – i miljöerna och i relationerna mellan barn-barn och barn-vuxna.

Språk, lärande och identitetsutveckling hänger ihop. Boksamtal är ett sätt att skapa en stimulerande miljö där barnen utvecklar sitt språk. Som pedagog är det också utvecklande att då och då få arbeta med en liten grupp barn och i lugn och ro fördjupa sig i någonting gemensamt.

Tips på barnlitteratur som fungerar bra till just boksamtal i åldrarna 5-6 år:

Tjuv-Alfons, Gunilla Bergström

Den stora smällen, Mats Wänblad

Eli har en storebror, Karin Jacov

Om dagen tar slut, Lisa Hyder

Forskning och lektioner kring sokratiska samtal, se länkar nedan:

https://larportalen.skolverket.se/#/modul/5-las-skriv/Förskola/021-Lasa-o-beratta/del_02/

Sokratiska samtal

Ny barngrupp – nya möjligheter

Vi fortsätter att använda oss av sagor med olika rekvisita för att stötta barnen i att utveckla sitt språk, sin fantasi och föreställningsförmåga. När barnen själva använder materialet, på egen hand eller tillsammans med andra, utvecklar de sin förmåga att återberätta samtidigt som de utvidgar sitt ordförråd och i förlängningen sitt talade språk.

Att laborera med vår kulturhistoria (som våra gemensamma sagor och berättelser faktiskt utgör), ger nya infallsvinklar och perspektiv. Jag har tidigare skrivit om vad viktigt det är att låta barnen prova olika roller och berätta sin egen historia. Ramen är kanske densamma, men med barnets egna erfarenheter blir sagan ändå en annan, vilket innebär att det sker en rekonstruktion. Att leka med traditionella könsroller och byta ut karaktärer i gamla sagor ger dem dessutom nytt liv och det är så berättelser överlever genom seklerna.

https://forskolefilosofen.wordpress.com/2018/06/03/muntligt-berattande-i-forskolan/

Berättandet av Petter och hans fyra getter som är på rim är dessutom rolig att berätta tillsammans med tecken/TAKK och det gör inget att vi inte kan tecken för allt. De bärande elementen, getterna och deras egenskaper och färger räcker långt och i och med upprepningarna hänger barnen med i historien varefter den berättas! Att använda tecken som alternativ och kompletterande kommunikation stödjer det talade språket. När vi både ser, hör och gör förstärks inlärningen per automatik.

Men det var ett tag sedan jag gjorde ritsagan och berättade om prinsessan som tappade sin nyckel. En eftermiddag strax innan mellanmål hade vi en stund tillsammans jag och barnen, en grupp på 15 stycken. Jag började med att berätta och rita sagan som jag skrivit om tidigare här:

https://forskolefilosofen.wordpress.com/2018/08/06/nycklar-till-sprakutveckling/

Vid historiens slut upptäckte ett barn genast att bilden visade en nyckel och då passade jag på att dra upp den riktiga lilla nyckeln ur fickan. Jag hade ingen aning om hur detta skulle tas emot, men satte igång att hitta på en början till en berättelse och lät sedan var och en bidra med något. Gensvaret var fantastiskt! Nyckeln låg först borttappad i en öken i Afrika men återfanns och efter flera turer där både tjuvar och poliser var inblandade var vi tillbaka i slottet där prinsessan hade blivit lite hungrig. När hon var på väg in i köket halkade hon och slog i huvudet och måste gå till doktorn. Då tappade hon nyckeln igen, men mamma drottningen fann den och tog hand om den tills prinsessan kom tillbaka.

Alla barn hade funderingar kring hur sagan kunde fortsätta och vid behov fick de stöttning i form av frågor: Vad tror du hände då? Vad hände sen? Några barn har sedan dess funderat vidare kring nycklar och var de kan tänkas passa, i en skattkista eller i en hemlig port kanske? Även i roll-leken utomhus har detta tema funnits med dagarna efteråt. Fascinerande hur vissa föremål kan sätta fart på kreativiteten och barnens lek!

På tal om språk och kreativitet länkar jag till en berättelse som en närstående valt att dela med sig av. Jag tänker att det är bra att det finns fler möjligheter för barn och ungdomar att uttrycka sig idag än det funnits tidigare. Berättelser kan se olika ut och de behöver inte vara nedskrivna på papper eller dator. Digitaliseringen ger både inspiration och andra möjligheter att ”bygga historier” i form av vloggar, film, datoranimationer och spel. Oavsett vilket är språket centralt.

Sagan om prins Ebert